En föreläsning

 

Idag är detta gammal information som bara sparas som referens!

Under namnet ”Lärande luncher” organiserade Västerbottens Läns Landsting ett antal föreläsningar i Frälsningsarméns lokal i centrala Umeå. Den 11:e november 2008 var ämnet ”På en konstgjord höft – livet ut?” som professorn i ortopedi Kjell G. Nilsson höll i.

 

Jag vill härmed ge er min syn på hans föredrag.

Bäst är det om ni inte bara läser min skrivelse utan följer den 52 minuters långa videon på föreläsningen. En kort inledning hittas här:

http://www.vll.se/default.aspx?id=37240

 

Själva videon kräver en mediaspelare i din dator av något slag som klarar av WMV filer. Länken till videon är:

mms://streaming.dvp.se/dvp/11_nov_fa.wmv

 

kjellgnilsson.jpg

 

 

 

På bilden till höger:

 

Professor Kjell G. Nilsson

under föreläsningen i Umeå.

 

 

 

 

 

 

Under föreläsningen bekräftade prof. Nilsson ännu en gång den bilden som jag redan har på svenska ortopeder i allmänhet, nämligen en kortsiktighet och konservativ ståndpunkt gentemot ytersättningsprotesen. Den synen från ortopederna är inte till patienternas fördel, tvärtom! Den kommer att innebära mycket mer lidande, lägre livskvalitet, flera omoperationer och flera begränsningar. Och varför då??? Ja, om ni lyssnar noga så hör ni professor Nilsson berätta att ytersättningsprotesen är dyr! Så med andra ord ditt och mitt liv fördärvas därför att en bra protes anses vara något för dyr!

Min syn är en annan! En person som hjälpte bygga upp vårt samhälle under kanske 50 år eller mer förtjänar att få den bäst möjliga ortopediska metoden då han eller hon råkar ut för höftproblem. Att ge en patient en protes av klart lägre kvalitet och pris utifrån den finansiella beräkningen att patientens kvarstående levnadsår inte kan vara så många och en protes av lägre kvalitet kanske håller tiden ut är grymt! Är det ett acceptabelt sätt för att säga ”tack” till alla något äldre höftpatienter? NEJ!

Statistik från Svenska Höftprotesregistret är dessutom tydlig om alla andra problem som kan uppstå med traditionella proteser under den tiden som våra ”visa?” ortopeder tror att protesen kommer att hålla.

Förresten, ortopedernas påstående att ytersättningsprotesen är dyr stämmer inte längre så snart en patient behöver en omoperation av höften och en ny protes. Redan då överstiger kostnaderna en enda operation med en ytersättningsprotes och ännu värre blir det om en tredje höftoperation behövs för en patient med en skaftad protes.

 

Själva frågan som prof. Nilsson ställde närvarande patienter och intresserade: ” På en konstgjord höft – livet ut?” besvarades av honom själv negativt, eftersom han erkänner att den traditionella höftprotesen med plastinlägg helt enkelt inte klarar den där uppgiften! Det är precis därför att man också krånglar till det så mycket med att låta patienter vänta med sina nödvändiga höftoperationer, man vet att den där protesen har stora begränsningar, samt nackdelar. Hade han däremot ställt samma fråga gentemot ytersättningsprotesen och dess paket med fördelar så hade hans fråga kunnat besvaras positivt i stället!

 

På samma sätt måste man nog konkludera från föreläsningen att ett val för en traditionell skaftad protes med ett inlägg av plast i bäckenet är nog det dummaste man kan göra om man på medicinsk-tekniska grunder skulle vara en god kandidat för en ytersättningsprotes. Professor Nilsson påpekade en av skaftade versionens stora nackdelar, nämligen ”benresorption”, något som han i och för sig inte nämnde vid namn, fast menade. ”Benresorption” är en process i följd av små plastpartiklar som uppstår med en sådan protes vid varje benrörelse under belastning. Omkring en miljon partiklar är det som han nämnde och visade, den där siffran fastnade hos mig! Kroppen försöker sedan att kapsla in dessa lösa partiklar med benmaterial från omgivningen, det tas exempelvis från lårbenet eller bäckenet. Den lokala nedbrytningen av skelettets delar kallas ”benresorption”.

 

Ett antal saker som professor Nilsson talade om kunde jag instämma med helt, fast hela tiden var det sett från endast en enda synvinkel, nämligen från en ortoped som helt tror på traditionella proteser med ett långt skaft i benet och en skål med ett plastinlägg i bäckenet. Andra typer av proteser nämndes lite, fast utan den information som varje protes i frågan var berättigad till och som skulle visa deras överlägsna kvaliteter jämfört med traditionella skaftade typer.

 

Professor Nilsson nämnde endast ’artros’ och underliggande orsaker till artros varför en höftprotes behövs, fast det finns många andra orsaker till.

 

Förutom att det visades en bild med ett antal skaftade proteser och en ytersättningsprotes berördes det inte hur ytersättningsprotesen essentiellt skiljer sig och vilka fördelar den senast nämnda bjuder sina bärare.

 

En mängd stora nackdelar och kända problem som är typiska för traditionella skaftade proteser togs aldrig upp. Jag nämnar några:

- Benhalsen sågas av och ådrorna där tas bort, näringen genom blod till benets övre del faller därmed bort.

- Ledkapseln som hade sin infästning på benhalsen kommer att lida utan halsen, den fastnar inte på skaftets metall.

- Med ett skaft i benet introduceras en onormal belastning av benet, benets naturliga stimulans genom vikten uppifrån ner är borttagen, i stället kommer skaftet att utföra en slags kilverkan inne i benet.

- Märgen tas för det mesta eller i vissa fall helt bort från benkanalen.

- Olika felställningar av foten (in- eller utåt pekande) och oönskade benlängdskillnader kan lätt uppstå genom operationen.

- Protesen innebär alltid någon begränsning av den tidigare livsstilen, aktivitetspatronen och arbetet.

- Traditionella skaftade proteser har en mot naturen liten ledkula som därmed också gärna hoppar ur leden (som kallas ”luxation”).

 

Professor Nilsson gav i själva verket en varning till närvarande publiken att inte låta sig opereras för tidigt, eftersom det skulle betyda hårdare slitage och kräva en tidigare omoperation av höften. Igen syftades här på den traditionella protesen och lämnades en otrolig chans oanvänd att nämna ytersättningsprotesen och att den än så länge har givit personer från 14 till minst 78 år i ålder sina tidigare livsstilar tillbaka och då helt! Det finns inte ett enda fall i hela världen med en försliten metall-på-metall ytersättningsprotes, säger det inte tillräckligt?

 

Om någon efter att ha läst det föregående ändå skulle tvivla på protestypen man skulle vilja få, då kan man lyssna på vad prof. Nilsson förklarade om skillnaden mellan någon med en naturlig höftled och någon med en traditionell skaftad protes i höften, då en svår olycka skulle inträffa. Personen med sin naturliga höftled bryter kanske benhalsen högt upp på benet (precis som skulle hända någon med en ytersättningsprotes i höften). Personen med redan en traditionell protes på plats bryter då sannolikt lårbenet någonstans i mitten mellan höften och knäet; det stela skaftet bryter sig genom benkanalen. Situationen som då uppstår blir ett stort problem för såväl ortopeden i operationen som patienten, vilken plötsligt ser sitt liv helt förändrat från den tidspunkten.

 

Varför fortsätter professor Nilsson och andra ortopeder då ända med att helst ge oss höftpatienter skaftade proteser, även om vi skulle ha varit perfekta kandidater för en ytersättningsprotes på rent medicinska och tekniska grunder?

 

 

Ron van Mierlo

2008-11-16